Teet – världens näst vanligaste dryck

2013-05-21 Svenskarna är ett kaffedrickande folk och har varit så sedan kaffet dök upp här hemma för många hundra år sedan, men i skuggorna har hela tiden en annan varm dryck stått på lur. En dryck som i vårt land under historiens lopp främst njutits av de absolut rikaste men som under det senaste halvseklet vunnit allt mer mark – teet.
 
Bladberättelser
Teets ursprung förvillar sig bort i asiatiska legender. I Kina får vi höra om hur kejsaren och botanikern Shen Nung, som levde i början av 2700-talet f. Kr., upptäckte teplantans dygder då han undersökte tusentals örter och deras egenskaper. En annan legend menar att några teblad av en händelse föll ner i en kanna kokande vatten och att ägaren till vattnet modigt nog prövade drycken ändå och fann den ypperlig. Ibland sägs denna kanna ha tillhört Shen Nung.
 
Zenbuddhisterna berättar en helt annan historia om deras fader, munken Daruma, mer känd som Bodhidharma, som skulle meditera nio år i sträck. Meditationen gick enligt planerna en lång tid men så efter sju år somnade han. När han vaknade igen blev han så förargad över sin svaghet att han skar av sig ögonlocken och kastade dem på marken. Där ögonlocken föll ned växte det plötsligt upp två tebuskar av vars blad Daruma kunde göra en uppiggande dryck som hjälpte hans mediterande.
 
Te, Te eller Te
Bortom legendernas värld är te först och främst en dryck gjord på hett vatten och blad från tebusken. ”Te” syftar dock inte bara till själva drycken utan kan även hänvisa till tebuskbladen samt i överförd betydelse också till drycker gjorda på samma sätt som te med varmvatten men där andra växter, såsom pepparmynta, kamomill eller rooibos fått ersätta teet självt.
 
Allt äkta te härstammar från en och samma asiatiska buske, Camellia Sinensis. Busken är egentligen inte alls en buske utan ett träd, men när trädet odlas tuktas det så att det blir mellan en och en och en halv meter högt så att det ger ett buskliknande intryck, allt för att lättare komma åt de åtråvärda bladen. Det finns tre typer Camellia Sinensis som beroende på var de vuxit under tidens lopp utvecklats lite olika: Den kinensiska, den assamiska och den kambodjanska busken, som dock inte odlas.
 
Färgfemman
För att få te av teplantan så plockas de yttersta bladen på en planta under vårens och sommarens skördetid. Bladen behandlas sedan lite olika beroende på vilken typ av te man vill få fram. Det som skiljer de olika sorterna åt är oxideringen samt hur tork- och upphettningsprocessen gått till: Svart te, som i väst är den mest druckna sorten, torkas lite grann så att tebladen förlorar en del av sin vätska varpå de rullas för att få bladens enzymer att börja jäsa, d.v.s. oxidera. När man är nöjd med jäsningen upphettas bladen för att avbryta oxideringen - annars skulle de ruttna helt tillslut - och de får torka. Med grönt te, som är det vanligaste i öst, upphettas bladen direkt antingen genom den kinesiska stilen med rostning eller med den japanska ångningen för att ta kål på de enzymer som vill oxidera. Därefter rullas och torkas teet. Tesorten Oolong ligger någonstans mittemellan svart och grönt te och är bara jäst i bladens kanter. Gult te är en ovanlig typ av grönt te som efter upphettningen får svalna långsamt under linneduk. Vitt te, som blev populärt för några år sedan, är nästintill obehandlat te. Det ångas lätt för att förhindra att bladen ändrar färg och torkas på en ganska låg temperatur utan upphettning. I den för oss i Sverige ganska okända sorten Pu'er har teblad pressats ihop till kakor som sedan lagras i flera år innan det är klart för användning. Rött te, är inte te alls utan kommer av blad från den sydafrikanska järnekbusken Aspalathus Linearis mer känd som Rooibos. Förvirrande nog kallas vårt svarta te i Kina för hong cha, d.v.s. rött te.
 
Tegelte och Tetesterier
Trots att Shen Nung enligt legenden ska ha upptäckt teet 2700 år före vår tideräkning finns inga tecken på att kineserna ska ha druckit te förrän omkring två tusen år senare och då enbart i samband med begravningsritualer. Först på 700-talet efter Kristus vet vi att te var allmänt utbrett i Kina tack vare världens första tebok, Chajing, som skrevs runt år 758 av en man vid namn Lu Yu. Boken beskriver allt från det bästa vattnet för tekokning till vilken typ av träslag som bör användas till elden på vilket tevattnet ska kokas. Till drycken använde Lu något han kallade tekakor som rostades och maldes varpå ett extrakt kokades med saltat vatten. Extraktet späddes sedan ut med mer saltat vatten.
 
Under Lus tid spred sig teet över hela Ostasien. Till Tibet transporterades till exempel te med jakkaravaner, dock var det omöjligt att få dit grönt te då detta lätt blir dåligt under långa transporter. Att transportera löst te var dessutom inte platsmässigt försvarbart. Istället gjorde man block i tegelstensstorlek av fermenterade teblad som syddes in i jakskinn för att klara resan. Än idag är så kallat tegelte vanligt i Tibet och ibland görs den traditionella drycken smörte där te bryggt på tegelteblock kärnas med soda och jaksmör.
 
Några hundra år efter Lu förenklades teproceduren med färdigpulveriserat te över vilket man hällde kokande vatten för att sedan piska brygden skummig. Detta vispade te spred sig via zenbuddistiska munkar till Japan var det, trots att kineserna sedan länge slutat dricka det, fortfarande används under namnet Matcha. I deras famösa teceremoni står pulverteet ännu i centrum. Något efter Matchateet kom den enkla infusionen där man häller hett vatten över teblad och låter det hela stå att dra en stund. Först under Mingdynastin, d.v.s. 1368-1644 e.Kr., började de grönteälskande kineserna att för egen räkning experimentera med oxidering och dagens lösa svarta teer och oolongsorter såg ljuset. Det var också under denna dynasti som teet begav sig på ett erövringståg utanför Asien för att lägga Europa och hennes kolonier under sig.
 
Mazarins Medicin
1517 etablerade portugiserna de första handelskontakterna med Kina och härigenom fick Europa sina första trevande bekantskaper med kinesernas dryckesvanor. Men några stora mängder te importerades inte hem till Europa och drycken verkar inte ha gjort så stort avtryck på portugiserna som kallade den chá efter kantonesiskans och mandarinets ord för te. Äventyrare rapporterade dock om drycken och dess medicinska egenskaper – den ansågs vara bra mot bland annat trötthet, feber, huvud- och magvärk – varför drycken till en början främst nyttjades som medicin.
 
Denna idé om teet som undergörare höll i sig även när drycken blivit populär som nöjesdryck med holländarna, något vi strax återkommer till. Till exempel drack storheter som Frankrikes Kardinal Mazarin och Ludvig XIV mängder av te i medicinskt syfte. Båda trodde att teet skulle bota deras gikt. 1653 gav Alexandre de Rhodes, som var en fransk jesuit och missionär, ut en bok om sina resor i Kina och länderna därikring mellan 1618 och 1653, Sommaire des divers voyages et missions apostoliqves, i vilken han bland annat berättar om det förträffliga teet, eller Tay, som han kallar det, som dricks i hela öst och som, påpekar han, nu även är vida känt i Europa. Tay dricks flera gånger om dagen, à toutes heures, jämt och ständigt, och hade framförallt tre fantastiska effekter: Det var bra mot huvudvärk och migrän, bra för magen och gaser samt bra mot trötthet.
 
I'estois obligé fort souuent de veiller toute la nuit por ouïr les Confessions, je prenois le mesme remede, & ie demeurois toute la nuit sans estre pressé de sommeil, & le lendemain j'estois aussi libre que si ie n'eusse point veillé, ie le voulus faire vne fois pendent six nuit consecutiues, mais de vray j'estois fort las.
 
Alexandre var alltså, enligt hans utsago ovan, ofta tvungen att vara vaken hela natten för att lyssna till bikter varför han provade te mot sömnigheten och fann att han utan problem kunde vara vaken hela natten och dessutom nästa morgon känna sig lika pigg som om han sovit. En gång prövade han dock att vara vaken i sex nätter i streck, och "ärligt talat", skriver han, "var jag riktigt trött".
 
Svart eller Saffran
Under hela femtonhundratalet kontrollerde portugiserna handelsrutterna till Ostasien, men under 1600-talet hände någonting: Holländarna armbågade sig in på Asienmarknaden och vände uppochner på Europa och hennes vanor. 1610 kom den första holländska lasten av drycken man kallade thee efter fujians té. Språket talades av kineserna i hamnstaden Bantam på Java var holländarna höll till. Och nu gick det undan! Te blev snabbt en modedryck, dock enbart för de snuskigt rika till en början men från 1637 skedde importen regelbundet och i stora mängder och redan 1650 skeppades te över till den holländska kolonin New Amsterdam, numer omdöpt till New York. Drycken blev allmänt populär hos de övre skikten i Holland och i länderna runt om. Det var dessutom det Holländska Ostindiska Kompaniet som såg till att det var svart te europeéerna drack, även om det under en kort period i Holland under 1600-talet var populärt att dricka grönt te med saffran. Anledningen till den svarta övergången var densamma som varför tibetanerna drack tegelte - det är lättare att transportera redan fermenterat te än ooxiderat känsligt grönt te.
 
En Elak Epidemi
Teet blev som sagt snabbt populärt, så pass att den tyskdanske läkaren Simon Paulli i Libellum de usu et abusu tabaci et herbae theae redan 1635 klagade på missbruket av te (och därtill tobak). 30 år senare hade han blivit hovmedikus och livläkare hos Fredrik III av Danmark och passade på att upprepa sitt missnöje över teet som nu fått ett ordentligt fäste om européerna i sin bok Commentarius de Abusu Tabaci Americanorum veteri et Herbae Thee Asiaticorum in Europa Novo. Det han främst vände sig mot var att man visste för lite om teet och dess eventuella skadeverkningar samt och att den långa restiden gjorde att teet blev gammalt och även om drycken kunde vara bra för kineserna med deras tillgång till färskt te torde det inte alls vara nyttigt för oss. Dessutom menade han att Europa slängde bort sina resurser på kineserna då ett ynka pund, knappt ett halvkilo, te vid denna tid gick för mellan 10 och 20 holländska gulden vilket motsvarade en halv till en hel månadslön för en dagsverksarbetare. Det dubbla kunde under dåliga jordbruksår köpa en liten bondgård i Tyskland.
 
...ita ego unicè studere hoc meo ϛοχασμᾧ Botanico volui, ut in China eductam, & per universam Europam instar Epidemii mali serpentem cladem, nonquidem illicò sed furtim fortunis nostris nos Europæos conantem evertere, ac certè magnam partem earum dolosè intercipientem (malum) possem avertere.
 
Fritt översatt läser vi ovan att Dr. Paulli alltså ville studera teet för att kunna avvärja det slingrande fördärvet och den av Kina frambringade elaka epidemin som, inte omedelbart men i tjuvaktig hemlighet, försöker kullkasta oss européer och stjäla en stor del av våra rikedomar på ett svekfullt vis.
 
Imponerande Import
Exakt när teet anlände till Sverige är svårt att säga då det är sannolikt att det i första hand inte kom in den officiella vägen utan via privata holländska händer. Vi hade under en lång tid en stor holländsk närvaro i vårt land. Redan Sten Sture d.ä. hade på 1400-talet gett holländska köpmän fritt fram för att besöka alla köpstäder i Sverige och under det tidiga 1600-talet passerade över 1500 holländska skepp Öresund varje år. Under 1600-talet hade vi dessutom en ganska omfattande invandring av just holländare, både hantverkare och bruksarbetare men framförallt av rika krösusar. Holländare som de Geer, de Besche, van Eijk och Reenstierna. I Riddarhuset var det till och med accepterat att förutom svenska och plattyska även tala holländska.
 
Troligtvis kom teet med någon av det tedrickande folket då de emigrerade norröver och dracks i förnäma kretsar. Men, 1685 började två köpmän från Göteborg att på allvar och för den allmänna marknaden importera te från Amsterdam och Hamburg. Svenskarna vande sig ganska snart vid drycken men till en början följde vi det europeiska mönstret och det var främst bland de riktigt rika te dracks.
 
1731 fick teet i Sverige lite uppbackning då det Svenska Ostindiska Kompaniet bildades och vi själva började ta hem te direkt från Kina. Te blev den absolut viktigaste varan för kompaniet trots den ganska ringa marknaden på hemmaplan. När t.ex. ostindiefararen Götheborg, som nyligen återuppbyggts, förliste 12 september 1745 hade hon 350 ton te ombord. När en sådan telast från en ostindiefarare nådde Sverige auktionerades den vanligtvis ut till högstbjudande varpå merparten oftast hamnade i utländska köpmäns händer vilka sålde den vidare på den europeiska marknaden. Denna egenimport gjorde naturligtvis att tedrickandet i Sverige ökade, men te blev aldrig lika populärt som kaffe.
 
Holländskornas Hull
Carl von Linné döpte under 1700-talets mitt teplantan till Thea Sinensis, idag har man insett att te är släkt med kameliablommor varför teet nu kallas Camellia Sinensis. Liksom de flesta andra européer trodde Linné dock att grönt och svart te kom från olika plantor varför han ansåg att det fanns underarter till tebusken vilka han kallade Thea bohea, för svart te, jämte Thea viridis, för grönt te. Linné var inte särskilt imponerad över tedrycken som han ansåg konfunderar hjärnan, försvagar nerverna och ger darrningar. Dock förstod han att teet kunde tjäna nationer med dåligt vatten då att det lättare gick att dricka det i teformat. Han gav en liten känga till de tedrickande holländarna när han menade att te torde vara mer angeläget för dem och deras dåliga vatten än för svenskarna. Dessutom observerade han bekymrat i sin Anmärkningar om Thée och Thée-drickandet från 1746:
 
Hwad är underligit, at Holländske qwinnfolken, efter sit myckna Thée-drickande, hafwa lösare hull och blekare ansichte. (...) Warma watnet fördärfwar wår mage, giör mat-leda, och wäder; det giör hela kroppen slappare, at han af minsta owäder mår illa, såsom en hund.
 
Linnés Lyxlösning
Linné återljöd Dr. Paullis klagomål får 1600-talet och vände sig främst mot det slöseri som teet förde med sig. Te var nämligen ännu löjligt dyrt och för ett pund te fick man som svensk år 1750 betala hela 13 daler kopparmynt. Det motsvarade en halv månadslön för en smed. Därtill kom att teet skulle drickas i fint porslin med socker. Linné var rädd att alla dessa lyxartiklar som svenskarna lade sig till med - te, kaffe, choklad, socker, siden, porslin – skulle fördärva nationens ekonomi. Istället för att lägga så mycket pengar på teimport förslog Linné i sin patriotiska iver att spara kronans pengar att Sverige började med teodling.
 
Linné gjorde flera försök att få hit plantan från Kina. Det första utfördes av botanikern Pehr Osbeck som hämtade hem hundratals olika växter till Linné. Den stackars teplantan nådde dock aldrig svensk mark då den ska ha fallit överbord vid Goda Hoppsudden på vägen hem. 1757 fick Linné två plantor av Ostindiska Kompaniet som lyckats frakta dem över havet, vilka Linné i ett lyckorus konstaterade vara de första någonsin på europeisk mark. Det visade sig dock vid blommingen att plantorna inte alls var te. 1763 kom så äntligen riktigt te till Sverige. Kapten Carl Gustaf Ekeberg hade på Linnés inrådan lagt 14 tefrön i en burk med jord för att hindra dem från att härskna under resans gång. Väl hemma i Göteborg hade de börjat gro. Dessvärre dog hälften av dem under resan från Göteborg till Linné i Uppsala och snart insåg Linné att teplantor inte trivs i det svenska klimatet då plantorna dog en efter en, merparten redan under första året. Den sista plantan överlevde förvånansvärt nog ända till 1781, men någon odling i storformat blev det aldrig.
 
Bröllopsbrygd
Under 1700-talets slut blev te en statusdryck hos bönderna på Gotland, i synnerhet bjöd man på te till högtider som bröllop. Dock är det oklart hur mycket te det smakade av teet då kvinnfolket ska ha druckit det med kanel, grädde och socker medan männen hällde i hälften rom eller punsch. Det här med te på bröllop rekommenderades även för borgare och högre stånd utanför Gotland under 1800-talets början. Det var till så kallade Konfektbröllop – bröllopsfester på vilka enbart gotter som tårta, kakor och konfekt serverades (ett smörgåsbord gick också an om man kände sig nödgad) – som te skulle serveras. 1800-talets husmor nummer 1 och tillika kokboksförfattarinnan Gustafwa Björklund tryckte på teets bröllopsinblandning i alla hennes föreslagna menyer för Konfektbröllop i hennes kokbok från 1847. Märk dock att det till begravning var kaffe som gällde.
 
Vidare under 1800-talet hittar man teet i storstäderna, i synnerhet i Stockholm där borgarna gärna anordnade tésupéer om kvällarna. Det dracks en hel del te, men framförallt åts det. Gustafwa ger förslag till en matsedel för en ”Fransysk Thé-Soupé” i vilken ingår; smör, ost, bröd, kaviar, polska fåglar, holländsk sill med hårdkokta ägg, gåssylta med sås, tunga, kyckling med sallad, ostlådor, flera sorters sötebröd samt vaniljkräm med gorånsbakelser.
 
Kafékopp
Teet var alltså en social dryck, inget man drack i ensamhet på kammaren, utan när det vankades kalas, när det skulle vara fint. Dock dracks det i i hemmen. Alltså i sociala sammanhang men i hemmen - som bröllop, kalas och supéer. På andra håll i världen var det tvärt om, som i Storbritannien där det fanns speciella tehus. Sverige hade tehus, men de var få och inte särskilt populära. Te drack man hemma, men i andras sällskap. På krogen, på kaféet eller på restaurangen dracks punsch, brännvin eller öl, inget jamsande med te där inte.
 
1897 skriver Hjalmar Söderberg En kopp te, en kort berättelse som verkligen belyser hur underligt det var med te ute i det offentliga för svenskarna. Huvudpersonen går efter en lång dag till ett kafé. Omgiven av punschstinna gäster beställer han en kopp te av uppasserskan som bevildrat upprepar "En kopp te?". Förvirrat undrar hon om han verkligen bara ska ha te, inget annat, inget bröd, inget brännvin, inget öl. Snart går det in att det bara är te som beställes och uppasserskan går:
 
Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.
 
Man talade om mig runtomkring, och jag hörde en del av vad som sades.
 
- Det är en tokig utlänning, sade en.
 
- Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden, sade en annan.
 
- Han är full och vill bli nykter, sade en tredje.
 
- Hur kan man vilja bli nykter, när man är full, sade en fjärde.
 
Tetrassel
De mest kända tedrinkarna är nu varken svenskar, holländare eller portugiser utan britter. Britternas kärlek till te började med holländarnas massimport av bladen men exploderade 1662 när kung Charles II gifte sig med en teälskande portugisisk prinsessa och därefter har Storbrittanien aldrig varit sig likt. Snart tröttnade de på att behöva gå via holländarna för att få sin älskade dryck. 1678 klev britterna in på temarknaden med ett eget ostindiskt kompani och holländarna fick konkurrens. Britterna älskade te men deras tevälde var inte bara en dans på rosor. Som tidigare nämnt var te löjligt dyrt och britterna visste dessutom hur man tog ut skatt på varor som skulle till kolonierna. På 1770-talet låg skatten på te på över 100%. När de sedan belade de amerikanska kolonierna med ännu en extra tullavgift på teet var måttet rågat. Så pass att några Bostonbor i december 1773 smög sig ombord, utklädda till indianer, på tre teskepp såg låg i deras hamn och väntade på att tullavgifterna för lasten skulle betalas och slängde teet i sjön i protest. Händelsen har gått till historien som "The Boston Tea Party" och blev början på det amerikanska frihetskriget. 
 
Problemen var inte över för britterna som köpte sitt te i Kina för silver. När silvret började sina började man handla med opium istället vilket i slutändan ledde till två krig och ett utbrett opiummissbruk i Kina samt att te började odlas annorstädes i världen. Britterna litade nämligen inte på kineserna längre när det gällde handel och efter att man på 1820-talet upptäckt vilda teträd i Assam i den brittiska kolonin Indien lade man snart upp en plan för teodling. 1848 reste den skotske botanisten Robert Fortune för imperiets räkning till Kina för att samla information om te och teodlingar för att kunna förbättra de indiska plantagerna. Han odlade hästsvans och klädde ut sig till kinesisk bonde och lyckades på så sätt samla in tusentals teplantor, utrustning och ett gäng kinesiska teodlare. Idag odlas över en miljard kilo te i Indien varje år men numer har även de fått konkurrens. Över 50 länder producerar te idag.
 
Populär Påse
De första tepåsarna dök upp i början av förra sekelskiftet när handelsmannen Thomas Sullivan från New York skickade smakprover på sina teer världen över i små handsydda sidenpåsar. Meningen var att kunderna skulle ta teet ur förpackningen innan de bryggde sitt te, något de missade helt. Istället blev tepåsen en stor hit. Till en början hamnade påsen i offentliga miljöer som restauranger, men snart tog amerikanska hem till sig påsen och efter krigen även britterna. Idag är 90% av allt brittiskt te på påse och världen över ökar försäljningen av påsteer, faktiskt i alla länder utom ett - Sverige. Här minskar den istället till förmån för lösteerna.
 
Te dricks dessutom på lite olika vis på olika platser i världen. Vi har redan talat om grönt te i öst och svart te i väst. Men det finns andra skillnader. Tibetanerna använder fortfarande en typ av tegelte, indierna föredrar chai på mjölk och socker medan japanerna i sina tecermonier använder Matchete. I mellanöstern dricks sött te på små glas och vi svenskar dricker mest smaksatt te i världen medan 85% av teet som dricks i USA är iste. Iste blev för övrigt populärt under världsutställningen i Saint Louis 1904 då teförsäljaren Richard Blechynden insåg att det inte gick att sälja varmt te i en värmebölja utan istället kylde ned det.
 
Mumsigt med Mjölk
Här i väst diskuteras ofta om teet ska drickas med eller utan mjölk och huruvida mjölken, om den används, ska tillsättas före eller efter teet självt. Redan 1655 kom rapporter hem till Europa om att kineserna i Kanton använde mjölk i sitt te något som dock inte verkar ha påverkat oss särskilt mycket. Sockret var till en början mycket viktigare då det liksom teet var en lyxvara. Det sägs att det var parisiskan Marguerite de la Sabliére, känd för sina salonger för Paris grädda, som gjorde mjölktekombinationen populär under 1600-talets slut.
 
16 februari 1680 skrev Marie de Rabutin-Chantal, markisinna av Sévigné ett av många brev till sin dotter i vilket hon bekymrade sig över dotterns hälsa och uppmanade henne att försöka dricka lite mjölk för att få i sin näring. Hon manade dottern att försöka även om det tog emot, om inte annat så blanda ut mjölken med något annat. En bekant hällde till exempel alltid mjölk i sitt kaffe och:
Il est vrai que Mme de la Sablière prenait du thé avec son lait; elle me le disait l’autre jour: c’était son goût
Madame de la Sablière tar sitt te med mjölk, då hon tycker om smaken.
 
Nu hade mjölken i teet en praktisk sida också. Det porslin som gagnades till tedrickerierna var extremt skört och fint, det allra dyraste porslin man kunde tänka sig, varför viss aktsamhet med de delikata serviserna nödgades. Således slog man gärna lite mjölk i botten på koppen för att skydda den mot den heta vätskan som sedan chockade det skira porslinet. Att mjölken mildrade smaken på en annars ganska bitter dryck hjälpte nog sedan spridningen av bruket.
 
Smaskiga Smaker
Smaksatt te har funnits länge. Kineserna smaksatte tidigt sitt gröna te av medicinska skäl och jasminte blev till exempel populärt redan för över tusen år sen. Rökta teer, som Lapsang Souchong, sägs komma från att man under krigstider var tvungna att snabbtorka teet över eldar varpå tebladen tog smak av röken. Men svenskarnas förkärlek till smaksatta teer är svår att förklara och det finns egentligen inga bra svar, bara spekulationer. Redan tidigt försökte sig svenskarna på tesurrogat för att slippa köpa dyrt te, Linné rekommenderade Linnéa men meddelade att Kungsmynta, d.v.s. Oregano, också skulle gå bra. Ärenpris var, till Linnés förskräckelse, också ganska vanligt. Därutöver har te förfalskats eller medvetet blandats ut av husmödrar runt om i landet med hjälp av Rallarros, även kallad Mjölke, smultron- och svarta vinbärsblad, de senare populära i teblandningar idag. Dekokter på örter och växter som pepparmynta, kamomill och fläder har länge varit populära huskurer och medikamenter. Att Europa under årtiondena dessutom översköljdes av lågkvalitativa teer gjorde nog också sitt till. För att dölja smaken på dåligt te och efterhärma dyrare typer smaksattes det. En klassisker var citrusfrukten bergamott, som vi vet använts till just detta dyrteimiterande sedan 1820-talet. Smaken hittas i ett av våra mest populära teer, Earl Grey, som ska vara döpt efter den brittiske premiärministern Lord Charles Grey. Det sägs att teet blandades speciellt åt Earlen för att passa vattnet på Howick Hall där han hade sitt säte. En annan historia gör dock gällande att lorden fick teet i gåva efter att hans män räddat livet på en kines.
 
Tetoppen
Britterna är som bekant ökända för sitt tedrickande, ett rykte som fått sig en törn på senare år då deras tekonsumtion sedan 1960-talet gått stadigt nedåt. Från att ha förbrukat 4,5 kilo teblad per person och år 1961 dracks det "bara" 1,9 kilo 2009. Istället blir de slagna av sina katolska grannar på Irland vilka dricker hela 3,3 kilo om året. Dock är det ingen av dem som längre ligger på den topplacering de satt på under många år, där hittar vi istället Paraguay och Uruguay. Svenskarna kommer något längre ner på listan men vår tekonsumtion har till skillnad från britterna ökat. På 60-talet dracks det blott ett hekto per person här, nu är vi uppe på ett halvt kilo om året. Vi svenskar är väl lite som blomsterfadern själv - tröga i starten när det gäller te. Under större delen av sitt liv klagade Linné på teet men genom ett brev i mars 1772 till vännen Abraham Bäck får vi veta att Linné mot slutet av sitt liv var morgon drack tre koppar te.
 
Grönt Gift
Nu var svenskens motsträvighet och misstänksamhet mot teet inte så konstig. Redan i begynnelsen fanns en föreställning om att teet kunde vara giftigt. Linné skriver:
 
...så at där det drickes opraepareradt, bryller det hiernan och giör en wimmelkantig, såsom wissa gifft...
 
Detta avhjälpes, menade han, genom att de färska bladen rostas över eld och medan de ännu är svettiga rullas mellan händerna. Dessutom ska det ligga och mogna minst ett år innan det var helt säkert att dricka det.
 
Idag anses grönt och i synnerhet vitt te extra hälsosamt just för att det är obehandlat något som är en ganska ny idé för oss då föreställningen om att färskt eller obehandlat te var giftigt följde med oss länge och ännu vid förra sekelskiftet i husmodershandböcker beskrivs teplantan som giftig. Dock lugnas husmödrarna med att rostningen som är del i både svart och grönt te drar ut de giftiga beståndsdelarna. Dock höjes ett litet varnande finger för grönt te. Eftersom det gröna rostas mindre är det också mindre hälsosamt än svart eftersom fler gifter kan vara kvar däruti.
 
Inte konstigt att svensken för att vara på säkra sidan hellre drack kaffe.
 
Vinnande Varmvatten
Helt avskiljda från drycken har vi dock inte varit och har trots vår förkärlek till kaffet ändå haft vissa krav på te, om det nu ändå ska drickas. 1884 skriver Mathilda Langlet i sin handbok för husmödrar om hur man kokar och serverar te, att man som bekant slår kokande vatten över tebladen och låter dem stå att dra en stund för att sedan servera teet varmt, men inte kokhett. Langlet blir sedan extra allvarlig en stund och skriver förmanande:
 
Att koka thébladen är afskyvärdt och borde egentligen vara i lag förbjudet, såsom nästan ett attentat mot mensklighetens välbefinnande.
 
När vi så når 1930-talet möts vi av en mängd kampanjer för att få svenskarna att dricka mer te, vilka sedan abrupt kom av sig i och med andra världskriget varför teboomen fick vänta på sig till efteråt då gränserna öppnades och svenskarnas utlandsresor ökade. Nu gjorde de engelska tegiganterna, Lipton, Twinings och Tetley allt de kunde för att inta den nästintill okyssta svenska marknaden samtidigt som just reklam nådde ut till allt fler genom radio, film, tidningar och såsmåningom TV. Tedrickandet gick långsamt upp i takt med den tekniska utvecklingen och har som sagt stadigt ökat sedan 1960-talet och idag står vi segrande som nordens främsta tedrinkare. Månne bidrog också det att kung Gustaf VI Adolf var glad i te och yttrade i sann tedrinkaranda:
 
Vad som än händer dricker jag mitt te!
 
 

Amelie Rosengren är historiker och Mat & Kulturskribent för Restaurang.se info@restaurang.se

Krönikor