Brännvinet – livets vatten

2011-06-21 Brännvinet har haft sin självklara plats till vardags och till fest, för att avsluta affärer, för att få god skörd eller för att bota sjukdom. Idag har det fått konkurrens av allehanda andra drycker och kontinentala vanor, men vi finner det fortfarande stolt på våra största festbord och naturligtvis nu till midsommar.

Pulvermakaren och Flaskedragaren
Brännvinet kom till Sverige under 1400-talet, förmodligen via de tyska köpmännen, och var då såsom namnet skvallrar bränt vin, d.v.s. destillerat vin. Till en början användes det inte till att dricka utan i kruttillverkning då salpeter, kol och svavel fuktades med spriten. Legenden berättar att det var Tydeke Pulvermakare, Stockholms kruttillverkare, som i slutet av 1400-talet smakat på krutingrediensen och funnit den tämligen stärkande. Han ska då ha berättat om vätskan för sina vänner och vips spreds bruket att ta sig en vederkvickande sup. Dock förbjöds brännvinsförsäljning till förtäring redan 1476 med höga böter som straff, så det där med smakandet var Tydeke inte ensam om.

Brännvinsdrickandet gick dock inte att stoppa och 1498 blev Kort Flaskedragare den första att få tillstånd att både bränna och servera brännvin, så länge som krutmakaren fick sin ranson först.

Styrketåren och kryddorna
Redan tidigt i brännvinets svenska historia började man att använda det som ett läkemedel. Det ansågs stärkande och man anammade det av italienaren Arnold av Villanouva på 1200-talet myntade uttrycket Aqua Vitae, livets vatten, för att beskriva drycken. Genom att tillsätta örter och kryddor eller t.o.m. en huggorm kunde det bota alla mängder av sjukdomar.


När vi dricker brännvin idag är det ofta i kryddad form. En del menar att denna tradition kommer just av brännvinet som läkemedel, troligtvis har det hela dock en helt annan förklaring:

När man tillverkar brännvin får alkoholen en viss bismak, vilken kallas finkel. Genom historien har det funnits en del knep för att hantera denna smak: Antingen har man accepterat den eller så har man lagt spriten på fat för att den ska ta upp träets smak, men framförallt har man kryddat den. Det man använde var det som växte runt husknuten t.ex. malört, kummin eller johannesört, just vad vi också idag använder när vi kryddar vår sprit.

På brännvinsfabrikerna började man senare att kolfiltra brännvinet, d.v.s. rena den – därav uttrycket renat. Det gick till så att man spädde brännvinet med vatten, filtrerade det för att sedan destillera det igen, o.s.v. tills man var nöjd med reningen. Dock var många så vana vid att brännvinet smakade att man tillsatte kryddning i efterhand.

Ryssen
Som tidigare nämnts tillverkade man till en början drycken genom att destillera vin, samt ibland även öl och mjöd. Under 1500-talet lärde sig svenskarna konsten att bränna vin från säd. Det sägs att svenska soldater förvärvade kunskapen i krig med ryssen och genom krigsfångar.
Ryssen i sin tur ska ha lärt sig bränneriet från mongolerna.

Redan 1550 kom det första förbudet mot sädbränningen då viktig föda hamnade i brännvinspannorna istället för på bordet. Under 1600-talet tog så brännvinskonsumtionen fart på allvar. I början av seklet brändes det på större gods och gårdar, men snart införskaffades sockenpannor som förvarades i kyrkan och kunde hyras av traktens befolkning, inte långt därefter stod i stort sett varje hushåll med en egen panna.

Brännvinsromantiken
Med 1700-talet börjar den värsta fylleriperioden i vår historia. Flertalet förbud och statliga ingripanden av olika slag mot brännvinet hade liten effekt på detta livets vatten. Vid ett av de tillfälliga förbuden år 1756 beslagtogs hela 180 000 pannor för husbehovsbränning i landet, men det hjälpte inte. Svensken tog sin styrketår inte bara en eller två gånger om dagen och började gärna direkt vid uppstigandet. Man drack för att få god skörd, man drack för glädje och man drack för sorg, man drack vid affärsuppgörelser och man drack som sjuk.

Carl Michael Bellmans ord i ”Tankar af Movitz” beskriva tidsandan väldigt väl:

Den moraliska lefnaden utan kunskaper är lika tung och onyttig, som den physiska utan brännvin.


I mitten av detta sekel börjar dessutom grevinnan Eva de la Gardie efter tyskt mönster experimentera med potatis som råvara till brännvinet. Resultatet blir lyckat, men det ses till en början på med misstänksamhet och det dröjer till nästkommande sekel innan potatisbrännvinet blir ordentligt populärt.

Kampen mot nubben
Samtidigt som brännvinskonsumtionen kulminerade i början av 1800-talet och tillverkningstekniken finslipades dök också kampen mot brännvinet upp. Alltsedan svensken upptäckte brännvinet har det också bekämpats på olika vis, det har handlat om förbud och restriktioner av olika slag, men under 1800-talet var det inte högre makt som till en början tog sig ton – Nykterhetsrörelsen utvecklades och började kavla upp ärmarna. Det man vände sig mot var inte enbart fylleriet, alkoholismen och de trasiga familjerna utan mot att så mycket av den svenska säd- och potatisskörden gick till brännvinspannorna istället för att föda det allt fattigare folket.

1855 tröttnade även kronan på superiet, hembränningen förbjöds och all brännvinstillverkning ställdes under statlig kontroll. 50 år senare beslutades ytterligare att all försäljning av drycken skulle ske av bolag som även de stod under kronans kontroll. 12 år därpå fick Vin- och Spritcentralen monopol, ett monopol som står sig till idag.


Den kanske största kampanjen mot nubben infördes under början av seklet – nämligen Motboken. Motboken skulle reglera hur mycket sprit gemene man fick köpa. Till en början infördes den lokalt på försök men från och med 1917 fanns den över hela landet. Däremot var det inte alla som fick motbok utan det var inkomst, kön, förmögenhet och samhällsställning som styrde tilldelningen. Var man t.ex. arbetslös fick man klara sig utan. Det var brännvinet motboken riktade in sig mot, dock låg inköpsrätten i genomsnitt per månad och bok i december 1948 på 1,82 liter sprit. 1955 avskaffades boken efter år av protester och genast efter avskaffandet ökade superiet på nytt. Svaret blev inget nytt förbud utan kraftiga prisökningar.

Skrål med anor
Att sjunga dryckesvisor är en gammal sed som går tillbaka minst till medeltiden, dock är våra nuvarande snapsvisor oftast inte så gamla utan spred sig bland studenter under 1800-talet för att sedan sättas på pränt under början av förra seklet. Idag går det knappast att ta sig en sup utan att först stämma upp till sång och visst vill man sjunga då man dricker märg i benen!

Så nu till midsommarafton, vare sig det är brännvin eller saft ni har i glasen, stäm upp till en av våra äldsta och mest kända snapsvisor:

Helan går
Sjung hopp faderallan lallan lej
Helan går
Sjung hopp faderallan lej
Och den som inte helan tar
Han heller inte halvan får
Helan går
Sjung hopp faderallan lej


Amelie Rosengren är historiker och Mat & Kulturskribent för Restaurang.se info@restaurang.se

Krönikor